Marythebean

Här kommer min berättelse från MITT perspektiv. 

5 november i år opererade jag bort min svanskota. Jag hade räknat med minst 2 veckors sjukskrivning. När jag fick sjukintyget i handen när jag lämnade sjukhuset såg jag BAM... 6 veckor!! Kan ni tänka er att gå hemma från jobbet i 6 veckor o veta att man egentligen hade behövts på jobbet. Ingen ersättare mer än dom första 2 veckorna o då bara 3 dagar i veckan. Inte mitt problem, jag vet. Men plikttrogen som man är så känner man så!! 

Dessutom händer det inte så mycket i ens liv när man enbart ligger i soffan om dagarna. Därav mitt bloggstopp. 

Det har varit riktigt kämpiga veckor jag har bakom mig. I 2 veckor gick jag med stygnen som slet o drog och ville inget hellre än att bli av med dom. Inte nog med det, läkaren slant med brännmaskinen som bränner blodkärl under själva operationen för att minska blödningen. Så nu är jag brännmärkt för livet. Ha ha ha!! 

När jag väl fick ta bort stygnen hände nåt som bara inte fick hände. Det sprack upp. Ca 1 cm av ärret öppnade sig och började vätska. Till en början försökte jag lägga om det själv men insåg ganska snabbt att jag behövde hjälp. Ringde min vårdcentral som ville att jag skulle vända mig till läkaren som opererade mig. 

Resultatet...!! Omläggning varje dag samt antibiotika. Jagr inne på min fjärde antibiotikakur och det verkar inte vilja ge med sig...!! Inte än på ett tag...!! 

Med detta vill jag önska er alla ett gott nytt år och jag hoppas mitt år blir till det bättre.