Marythebean

Just nu sitter jag i soffan och klockan är halv tre på natten... Jag kan INTE sova... Det går inte. Jag är inte ett dugg trött... La mig och läste en rätt så bra stund. Säg mig inte vad det är jag läst för det kommer jag inte ihåg. Jag kommer på mig själv med att ha tankarna nån helt annanstans. Dom spelar pingpong i huvudet på mig. Släckte lampan vid tolv och vred och vände till kl 2. Sen gav jag upp och gick upp...

            

                    



Det är begravning på onsdag. Allt är ordnat och klart. Så jag borde bara kunna slappna av och bara invänta dagen. Men det går verkligen inte. Jag kan inte slappna av. Och allra minst sova. Helst sjukt. Jag har aldrig haft svårt för det innan. Det har liksom bara tagit 5 minuter så har jag somnat. Sån har jag alltid varit. Men inte nu. Hela helgen har varit såhär. Och jag vill inte påstå att jag vänt på dygnen. Visst jag har suttit uppe väldigt länge. Men jag har inte sovit bort halva dagen sen dan efter.

Ska bli skönt när allt är över. Men jag är rädd för att detta kommer sitta i ett tag... Och det bådar inte gott. Jag vill egentligen börja jobba. Men kan jag inte sova är det bara att glömma...

Nähä... Jag för väl försöka mig på att sova igen... Kanske ska prova soffan den här gången...

                                          Godnatt på er alla som kan sova!!!

          Vill först bara tacka för alla underbara kommentarer... Det värmer nåt enormt.

Jag har kommit fram till att jag tycker det är skönt att skriva av sig i stället för att prata av sig. Under den period som jag och framförallt Erik kämpat så har jag haft möjlighet att prata med en massa människor. Vissa utbildade (kurator, diakon, präst) och vissa mindre utbildade... Ha ha.. Men jag har kommit fram till att det är skriva som är min grej helt enkelt.
Då passar det väl utmärkt med en blogg eller hur...

Nog om det... Idag vaknade jag halv ett... Hallå. Sovit bort hela dagen, och dessutom sken solen ute... Det fick man ju höra direkt på facebook att man minsann gjort... Hrm... Ronald...!!

Men när jag väl tog mitt förnuft tillfånga så bestämde jag mig för en tur till VÄLA. Men mitt i allt här hemma kom jag ju på att jag måste förstora en bild på Erik till begravningen... Shit!! Jag vet vilket foto jag ska ha men hittar inte orginalet!! Jag har redan en förstoring på det fotot så jag får väl släpa med mig den då!! Gjorde inte det idag så jag får väl åka dit i morgon eller en annan dag. Skulle inte bli så dyrt!! Skönt!!

Jag var faktiskt iväg på VÄLA och shoppade. Har jag inte gjort på evigheter så det kändes riktigt kul faktiskt!!

Här är resultatet...
             

Det svarta är en fransklänning från Zizzi... Bara älskade den. I mitten en tunika, också den från Zizzi, den randiga tröjan är en cardigan från Kappahl och ett par vita Nike skor... Så himla snygga... på rea dessutom, skorna alltså!!!

Så nu är jag redo för våren i alla fall...

Nu ska i alla fall jag hoppa i säng så jag inte sover lika länge i morgon...
Då ska jag till ÖB med Zandra och handla spolglans medel och salt till diskmaskinen... Hoppas det finns billigt sånt där...

Hej och återigen tack för alla kommentarer!!!



                               Kram på er....

Jaha... Var ska jag börja. Som ni märker har jag inte bloggat på ett tag. Det finns sina förklaringar. Jag har i alla fall kommit fram till att livet är fruktansvärt orättvist. Och man ska verkligen inte ta saker förgivna. Att man lever tillsammans med någon betyder verkligen inte att det så kommer att förbli resten av våra liv. Även om vi vill och planerat det.

Det har jag fått erfara. Min sambo, min älskade Erik, drabbades av cancer. En väldigt svår sådan. Det visste vi inte då. I början av januari i år fick han reda på att han hade metastaser i lever och lungor. Hela livet slogs i spillror. Jag som sjukvårdsutbildad förstod direkt vad det var. Men stackars Erik hade en förtvivlad flickvän vid sin sida och såg själv ut som ett frågetecken. Det gick inte upp för honom vad han drabbats av inte förrän vi kommit hem från sjukhuset som vi pratade och jag berätta att det var cancer det var (läkarna förklarde det men jag tror Erik blev så chockad så det inte gick in).

Väntan på att få komma igång med cellgifterna var fruktansvärt lång. En väntan som kändes oändlig. Anledningen till denna långa väntan var att läkarna inte kunde hitta var någonstans modertumören satt och vilken typ av tumör det var. Det vi fick reda på var att Erik förmodligen inte skulle bli en gammal man och att chanserna var fruktanvärt små till att överleva. Efter ett sånt besked hade en annan förmodligen lagt av direkt. Men inte Erik, han tog tag i min hand och sa: "Nu jävlar ska vi fightas...", och det gjorde han verkligen.

Erik har alltid varit envis vilket har retat mig till vansinne många gånger men nu var jag överlycklig över hans envishet. Han kämpa och kämpa. Gick igenom 2 cellgiftsbehandlingar. Efter andra behandlingen kände han att han verkligen inte orkade mer. Den tog fruktansvärt hårt på honom. Och det hade vi nästan väntat oss. För det var starkare gifter den sista gången.

En dag tog Erik min hand och sa till mig: "Ta det här på rätt sätt nu, men min sista önskan är att vi springer tilsammans i Nangijala bland körsbärsträden" samtidigt som tårarna rinner ner för våra kinder...

6 Mars 2010 somnar Erik in lugnt och stilla utan smärtor eller ångest. Det var sån lättnad i min kropp att få se honom somna för gått... Jag höll i hans hand hela tiden och hela hans familj fanns på plats...

Jag vill verkligen tacka hela Eriks familj för allt stöd... Ni är helt underbara!!! Utan er hade jag nog inte klarat mig igenom det här. Och mamma för att du kom ner till mig när jag behövde dig som mest.

              

                                                          27/7 1977- 6/3 2010

                                                     Vi ses i Nangijala min älskling...

Kolla varifrån!

Nu är den min... Årets skiva... Snacka om att högtalarna får jobba i bilen... Hej