Marythebean

Jaha... Var ska jag börja. Som ni märker har jag inte bloggat på ett tag. Det finns sina förklaringar. Jag har i alla fall kommit fram till att livet är fruktansvärt orättvist. Och man ska verkligen inte ta saker förgivna. Att man lever tillsammans med någon betyder verkligen inte att det så kommer att förbli resten av våra liv. Även om vi vill och planerat det.

Det har jag fått erfara. Min sambo, min älskade Erik, drabbades av cancer. En väldigt svår sådan. Det visste vi inte då. I början av januari i år fick han reda på att han hade metastaser i lever och lungor. Hela livet slogs i spillror. Jag som sjukvårdsutbildad förstod direkt vad det var. Men stackars Erik hade en förtvivlad flickvän vid sin sida och såg själv ut som ett frågetecken. Det gick inte upp för honom vad han drabbats av inte förrän vi kommit hem från sjukhuset som vi pratade och jag berätta att det var cancer det var (läkarna förklarde det men jag tror Erik blev så chockad så det inte gick in).

Väntan på att få komma igång med cellgifterna var fruktansvärt lång. En väntan som kändes oändlig. Anledningen till denna långa väntan var att läkarna inte kunde hitta var någonstans modertumören satt och vilken typ av tumör det var. Det vi fick reda på var att Erik förmodligen inte skulle bli en gammal man och att chanserna var fruktanvärt små till att överleva. Efter ett sånt besked hade en annan förmodligen lagt av direkt. Men inte Erik, han tog tag i min hand och sa: "Nu jävlar ska vi fightas...", och det gjorde han verkligen.

Erik har alltid varit envis vilket har retat mig till vansinne många gånger men nu var jag överlycklig över hans envishet. Han kämpa och kämpa. Gick igenom 2 cellgiftsbehandlingar. Efter andra behandlingen kände han att han verkligen inte orkade mer. Den tog fruktansvärt hårt på honom. Och det hade vi nästan väntat oss. För det var starkare gifter den sista gången.

En dag tog Erik min hand och sa till mig: "Ta det här på rätt sätt nu, men min sista önskan är att vi springer tilsammans i Nangijala bland körsbärsträden" samtidigt som tårarna rinner ner för våra kinder...

6 Mars 2010 somnar Erik in lugnt och stilla utan smärtor eller ångest. Det var sån lättnad i min kropp att få se honom somna för gått... Jag höll i hans hand hela tiden och hela hans familj fanns på plats...

Jag vill verkligen tacka hela Eriks familj för allt stöd... Ni är helt underbara!!! Utan er hade jag nog inte klarat mig igenom det här. Och mamma för att du kom ner till mig när jag behövde dig som mest.

              

                                                          27/7 1977- 6/3 2010

                                                     Vi ses i Nangijala min älskling...