Marythebean

Igår kom då den fruktade dagen som jag absolut inte sett fram emot. Dagen då min Erik lämnade oss och mig. En dag som som jag aldrig mer vill återuppleva men som tyvär inte går att få ogjord...

För att inte någon skulle behöva vara ensam tyckte jag att vi kunde ta och träffas hela Eriks familj. Tyvärr var det inte så många pga olika själ så det var en liten skara som satt och fikade igår. Vi var hemma hos Eriks mamma och satt och småprata en massa och spela lite Yatsy (stavas det så??)
Det var väldigt lugnt, inte en massa prat om gamla minnen alls, utan som vilken vanlig dag som helst!! Efter det besöket var jag bjuden på lite tacos hemma hos Rikard och Zandra för att jag inte skulle behöva sitta själv på kvällen!! Nu är för goa!! Tack så mycket!!

Även fast det redan har gått ett år så tror jag inte att det gått en enda dag som jag INTE tänkt på Erik. Inte så jag sitter och blir ledsen, men det kommer ändå mycket tankar i huvudet. Och framförallt nu i januari, februari och mars har jag haft det ganska jobbigt emellanåt då det var då allt hände för ett år sen. Alla tråkiga besked, det ena värre än det andra, olika behandlingar hit och dit och undersökningar, transporter mellan sjukhusen i Lund och Ängelholm. När jag var mitt uppe i det gick det helt ok även om man mådde pyton under den tiden. Men när man tänker tillbaka på hur psykiskt påfrestande det egentligen var så är det ju egentligen ett under att man sitter i soffan här idag och skriver om detta!!

Nu återstår det bara att gå vidare i livet och se framåt... Men framför allt kommer Erik alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta... Livet ut!!

Ungefär 3-4 dagar innan Erik gick bort tog han tag i min hand och sa medan tårarna rullade ner för hans kinder "Min högsta önskan just nu är att få springa omkring bland körsbärsträden i Nangijala tillsammans med dig"
Så, mitt hjärta... Vi ses kanske en dag i Nangijala, det ser jag fram emot!!